Självbilden
Så länge jag minns så har jag har haft problem med vikten. Det blev inte bättre av att jag har en ämnesomsättningssjukdom som gör det svårare att gå ner i vikt.
Jag vet inte riktigt när jag började rida, men under min uppväxt har jag ridit på ridskola. Det var kul, jag älskade det. När jag fick en egen ponny när jag var 15 så slutade jag på ridskolan och red ponnyn istället. Sen fick jag ämnesomsättningssjukdomen. Sakteliga började jag gå upp i vikt. Efter jag tog bort ponnyn red jag i några år till, men sedan blev jag helt enkelt för tjock så jag slutade. Jag hade ett uppehåll på ca 10 år. Under den tiden blev jag bara tjockare och tjockare och jag intalade mig själv att jag inte gillade hästar längre, men det gjorde jag ju egentligen...
Så, efter flertalet försök att gå ner själv, så gjorde jag en gastric by pass den 16 mars 2010. Det var det bästa jag har gjort i hela mitt liv. Nu, 3 år senare, har jag gått ner drygt 50 kg. För 2 år sedan köpte jag min fina tinker-kille, Nalle, nu 17 år gammal. Det är också en av de bästa sakerna som hänt i mitt liv! Jag äslkar verkligen min fina häst och jag älskar att vara i stallet!
Däremot så finns bilden av mig själv kvar i mitt huvud, jag som tjock. Det är svårt att handskas med om jag ska vara helt ärlig. Det är svårt att ändra på självbilden trots att kroppen har ändrats. Det kanske låter knäppt och ni kanske tänker, vaddå det är väl bara att tänka sig smal, men det är inte så enkelt. Har man varit så tjock så länge som jag har varit så tar det lååååång tid innan knoppen hänger med. När jag tittar i spegeln på min kropp så ser jag min gamla kropp, fast jag ser ju att jag är smalare än innan.
Hur ska jag kunna förklara hur jag känner? Jag ångrar ju inte min operation, tvärtom. Men jag har svårt att känna mig bekväm i en fin klänning tex. Det kanske är så att jag har gömt mig lite bakaom fasaden av min tjocka kropp, men nu när jag är smal så har jag inget att gömma mig bakom längre. Och då måste jag möta mig själv och de rädslor jag har, vilket inte är det lättaste. Men jag har så sakteliga börjat. Jag har alltid varit snäll och ställt upp. Men nu kan jag faktiskt våga säga ifrån. Inte helt lätt alla gånger, men jag har lärt mig att jag skiter fullständigt i om folk tycker om mig eller inte! Jag skiter fullständigt i om folk blir sura för att jag skriver det där mailet som kan uppfattas som ifrågasättande.
