Jens Fredricsson vann Jerringpriset

Så i måndags var det dags för årets idrottsgala. 2016 års prestationer skulle värdesättas och pris skulle delas ut. Så var det äntligen dags för utdelning av Jerringpriset. Det stod mellan Henrik Stenson och Peder Fredricsson. Peder vann storslaget över Henrik. Hela hästsverige jublar över hans vinst. Tyvärr finns det alltid folk som inte gläds med hand vinst. Varför kan inte folk bara glädjas över Peders vinst?

Jag tror inte folk förstår vilket hårt arbete det är att hålla en häst på den nivån som Peder är på. Han kan inte bara ha en häst på elitnivå, nej han måste ha flera. Tänk om hästen gör illa sig? Har han inte flera hästar på ungefär samma nivå, så kan det ta honom åratal att komma dit igen. Dessutom krävs det att man har bra människor runt omkring sig, som vet vad jobbet går ut på och som gör sitt yttersta. Dessutom gäller det att ha rätt utrustning på hästen. En sadel passar inte tio hästar. Man måste ha en sadel till varje häst. Dessa kostar pengar. 

Att vara ryttare kräver en hel del. Stark vilja, ett tydligt mål och framförallt ingen rädsla att bli skitig under naglarna ovh att arbeta hårt. Man får gå upp tidigt på morgonen för att gå ut i stallet, ge hästarna mat, mocka och sedan rida. Det här att duscha innan jobbet på morgonen är helt uteslutet. Det spelar ingen roll om det är sommar, vinter, vår eller höst. Jobbet ska göras. Det är dessutom oerhört få som kan leva på hästeriet. Många har ett jobb att gå till.

Ryttare rider ett djur som väger runt 600 kg, är ett flyktdjur och kan döda dig med en spark. Men ändå väljer ryttaren att gång på gång sitta upp i sadeln och rida. Det kräver en hel del mod och motivation. Dessutom är hästen beroende av dig. Du måste vita en bra foderstat samt ge det bästa höet. Du måste mocka åt den och den vatten. Dessutom måste du förstå hästens signaler. Är hästen sjuk? Har den ont någonstans? Dessutom måste du själv som ryttare vara i fysiskt bra form. Även om du har halsont måste du ut i stallet.

Såklart finns det massor med bra hästmänniskor som inte har som mål att rida en OS-final. Men det betyder inte att de inte arbetar lika hårt. Arbetet är alltid detsamma. Man är hårt arbetande, både i stallet och på jobbet. I snöstorm och i gassande sol, åker man ut till sin älskade häst. Är det så att man en dag inte kan åka ut till sin häst av nån anledning, så finns resten av stallgången där, de ringer om det händer nåt. Det finns någon sorts sammanhållning som kanske inte alltid man kan ta på. Oavsett hårfärg, hudfärg, läggning, gammal, ung etc etc så är man lika värda i stallet. Alla möts med samma repekt. Alla delar man kärleken till hästen. 

Därför är Peder värd att få Jerringpriset. Respekt för hans arbete. Respekt för den sport han valt att utöva. 

18 Jan 2017

 
 
 
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)